Har ni....

Har ni någonsin sett en lastbil när ni varit mitt i vägen, snabbat er så ni inte blir överkörd. För att sedan, när man anländer till andra sidan vägen, så ångrar man sig. Man skulle inte snabbat sig, man skulle ha stannat där, mitt i vägen. Då, ja då hade man mått bättre nu.

Jahopp....

Det blev inget med Bup, dem ringde mig och berättade att jag inte kan komma dit utan att dem måste kontakta vårdnadshavare, eftersom jag är ett halvår ifrån arton och inte arton än. Så eftersom jag inte kan låta mina föräldrar veta kan dem inte hjälpa mig må bättre. Tycker jag är riktigt dåligt. Men, om ungefär ett halvår fyller jag arton, frihet, tack gode Gud. Då kan dem tillomed medicinera mig utan att mina päron kan få reda på det. Bara ett halvår, men ändå ett helt jobbigt halvår....en vän har lovat hjälpa mig, hon är underbar. Min fina vän. Var ett tag sen bup grejset egentligen. Men klarade inte att skriva då.
   Nu snart ska jag försöka hantera resten av helgen, klarade inte dem första timmarna, så min arm är redan sårig.
  För ett par helger sen spenderades lite tid, tre dagar faktiskt, med att hälsa på flickan jag älskar och henner pojkvän, jag såg fram emot det fast jag visste att det skulle bli svårt med honom där. För hon är det viktigaste. Vet ni? Jag kom dit helgen efter deras officiella förlovning. Jag såg ringarna innan många av hennes andra vänner. Jag var med när dem berättade. Det var jätteroligt vi hade så trevligt! ...Och jag kämpade mot tårarna. Och vet ni. Nu är jag trött.

Idag Imorgon.

Idagimorgon ska bup ringa mig. Så kanske jag ska åka dit o prata med dem samma dag. Känns lite läskigt. Tänk om dem sätter mig någonstans? Eller tvingar i mig piller? Eller kräver att se mina sår, mina ärr? Tänk om dem tror det är för uppmärksamhet? Jag gör inget för uppmärksamhet. Denna bloggen existerar mest för att jag vill skriva av mig, och se om någon är som jag. Och lite för att jag inte vet hur man gör en blogg privat. Men det är nåtgot fel. Så jag ska dit. Fast dem kan inte hjälpa mig, dem skulle behöva ändra mitt liv och inte bara mig.

Jag är kär....

I min säng.
Och en människa.
Men mest min säng.

Onsdag nu.

Hjärtat dunkar, luften som åker ut och in i lungorna raspar strävt, kroppen är förvriden och håller tillbaka skriket...

...skriken som aldrig får höras.

Tårarna bränner, hotar att falla. Blodet faller inte, det rinner sen nära en halvtimme tillbaka.

Sharlakansrött fortfarande, fast det runnit så länge.

Tar det aldrig slut? Väntar på att torka ihop som ett russin, utan allt blod.

Det är en liten pöl på skrivbordet, undrar om det kommer bli upptorkat alls. Eller om den kommer lämnas där. Till slut torr som en försvunnen sjö i öknen.

Finrarna stelnar, känns som frost i kroppen....kölden kom till slut.

Det blir nog en öken för pölen av smärta.

Jag erkänner, jag kan inte det här med rubrikssättning.

Jag kan inte fixa rubriker, hoppas ni tål det. Att ni inte är som jag som inte tål något. Natten till idag misslyckades jag. Krossade någon gammal rakhyvel och tog ut en fånig liten ursäkt till rakblad. Men det skar lika bra som något annat. Jag är bara för trött för att försöka låta bli.

Tja!

No explenation, at all.http://rprewards.com/?ref=w2C72eU2b
Nyfiken????:)